Coconut Kiss

Rebecca bad mig skriva ett brev så att hon kom in på psyket. Så jag gjorde det.
eftersom becca och jag råkar vara ett. och lite schtizo.. så handlar detta brev om "oss", helt enkelt. It's not more than that.
ANTA ATT DETTA INTE ÄR PÅ HELT OCH FULLT ALLVAR, alltså inte riktigt seriöst på alla plan..

Kära Psyket!

Det är inte så många som lyssnar på oss, trots att vi försöker göra oss hörda.

Men ändå gör vi ett försök till.

Vi skulle bli väldigt tacksamma om ni kunde välkommna och ta emot oss på ert psykhem.

Ni förstår, vi mår inte bra.

Vi är olyckliga och ledsna, för det känns som om vi går sönder.

Vi är också självdestruktiva, det vill säga att vi skär oss själva och
andra saker, vad som helst för att plåga sig och känna smärta.

Varför är det ingen som märket hur vi har det? Hur vi mår?

Lite uppmärksamhet, kärlek, omtanke, någon att kalla MIN,
är allt vi vill ha. Är det så mycket begärt?

Folk stampar på oss. Krossar oss mot marken som kryp.

Men vi försöker tappert kämpa oss upp med krafter som inte finns,
försöker vara starka och oberörda.

Men allt berör oss. Det är bara utsidan som byggs upp.

Insidan ligger fortfarande stampad och krossad på marken,
där alla kan sparka på den.

Vi är rädda. Snälla hjälp.

Hjälp…

Känslor jagar oss. Gnager innefrån. Det gör ont! Det går inte att få ut dom!!!

Panik

Kan inte leva såhär.

Fastklamrade i den enda livhake vi har kvar: Varandra.

Utan den: mörker, och ingenting.

Tystnad, viskar..viska